Publicerad den 20 april 2011

Berättelsens huvudperson är en blyertspenna, den vanliga sortens penna av trä, som är bekant för nästan varje människa på jorden. Det är pennan själv som berättar. Hon inleder med ett häpnadsväckande påstående om sitt ursprung. Därefter ger hon oss smakprov på hur oerhört rik och sammansatt hennes ursprung är. Gradvist leds vi till kunskap om vår oförmåga att, mer än en ytligt, förklara hur hon har kommit till; och det avser inte bara uppkomsten av hennes material, det vill säga, växten cederträd, mineralet grafit, med mera, utan också hur materialen kom att förvandlas till den penna hon är. Inledningens häpenhet övergår därmed till förundran över de samhällsfenomen som fick henne tillstånd. Så med det som bakgrund, avslutar pennan med råd till alla samhällsmedlemmar och särskilt till de som formulerar samhällenas lagar.

Berättelsen åskådliggör på ett träffande sätt den osynlige handen som Adam Smith beskrev, och spontan ordning som Friedrich Hayek är känd för.

Jag, Blyertspenna

I, Pencil av Leonard Edward Read

Jag är en blyertspenna—den vanliga pennan av trä, välbekant för alla pojkar och flickor och vuxna som kan läsa och skriva. 1 2

Att skriva är både mitt jobb och min passion; det är allt jag gör.

Du kan undra varför jag ska skriva om min härstamning. Tja, till att börja med, historien om mig är intressant. Och, sedan, jag är ett mysterium—mer så, än ett träd eller en solnedgång eller till och med en åskstråle. Men, tråkigt nog, tas jag för givet av de som använder mig, som om jag hade tillkommit av en slump och saknade ursprung. Denna förmätna inställning förvisar mig till nivån av det vardagliga. Det är ett exempel på den sorgliga vanföreställning som mänskligheten inte för länge kan ha utan fara. Därför att, som den kloke G. K. Chesterton uppmärksammade, Vi går under i brist på förundran, inte i brist på underverk. 3

Jag, Blyertspenna, enkel som jag verkar vara, förtjänar din förundran och vördnad, ett påstående som jag ska försöka bevisa. Faktum är, ifall du kan förstå mig—nej, det är för mycket att begära av någon—ifall du kan bli medveten om det underverk som jag representerar, kan du hjälpa till att rädda den frihet som mänskligheten så olyckligt håller på att förlora. Jag har en betydelsefull erfarenhet att lära ut. Och jag kan lära ut den bättre än vad kan en bil eller ett flygplan eller en diskmaskin därför—ja, därför att jag synbarligen är så enkel.

Enkel? Ändå, inte någon person eller sammanslutning, specialist eller samordnande makt—ingen—på ytan av denna jord har, ens någorlunda, koll på hur jag framställs. Detta låter fantastiskt, gör det inte? Särskilt när man inser att omkring en och en halv miljard av mitt slag framställs i U.S.A. varje år.

Ta upp mig och granska mig. Vad ser du? Inte mycket för ögat—det är en del trä, lack, den tryckta påskriften, grafitstiftet, en metallbit, och ett suddgummi.

1 I, Pencil är Leonard Reads mest kända skrift, utgiven första gången i The Freeman, december 1958.

2 Mitt officiella namn är “Mongol 482”. Mina många beståndsdelar sätts ihop, bearbetas, och slutbehandlas av Eberhard Faber Pencil Company.

3 I den engelska texten: “We are perishing for want of wonder, not for want of wonders”.

Oräkneliga förfäder

Precis som du inte kan följa ditt släktträd mycket långt tillbaka, så är det också omöjligt för mig att namnge och beskriva alla mina förfäder. Men jag skulle vilja väcka tanken på tillräckligt många av dem för att du ska få intryck av hur riklig och sammansatt min bakgrund är.

Mitt släktträd börjar med vad som faktiskt är ett träd, ett cederträd med raka fibrer som växer i norra Kalifornien och i Oregon. Föreställ dig nu alla sågar och lastbilar och rep och de oräkneliga andra attiraljerna som används vid avverkning och transport av cederstockarna till järnvägens sidospår. Tänk på alla de personer och de otaliga hantverksslag som bidrog i tillverkningen: schaktningen av gruvgången, framställningen av stål och dess förädling till sågar, yxor, motorer; odlingen av hampa och dess förädling i olika stadier fram till att ett tungt starkt rep framställts; skogsarbetarnas förläggning med dess sängar och matsalar, tillagningen och produktionen av all mat. Jo men visst, ett okänt antal tusen man hade en hand med i laget för varje kopp kaffe som skogsarbetarna dricker!

Stockarna fraktas till ett sågverk i San Leandro, Kalifornien. Kan du föreställa dig folket som gör godsvagnar och räls och järnvägslok och som konstruerar och installerar tillhörande kommunikationssystem? Dessa skaror är bland mitt ursprungs fäder och mödrar.

Betrakta sågverket i San Leandro. Cederstockarna sågas till små, penn-långa träbitar mindre än en fjärdedels tum tjocka. Dessa är ugnstorkade och sedan färgade av samma anledning som kvinnor sminkar sina ansikten. Folk föredrar att jag ser fin ut, inte färglöst vit. Bitarna vaxas och ugnstorkas igen. Hur många färdigheter samverkade för att framställa färgen och ugnarna, för att tillföra värmen, ljuset och kraften, för att tillverka drivremmarna, motorerna, och för alla andra saker som ett sågverk behöver? Sopare i sågverket bland mina förfäder? Ja, och inkluderat är de karlar som hällde betongen till dammen för det vattenkraftverk som förser sågverket med energi!

Inte att förglömma är de förfäder närvarande och fjärran som hade en hand med i att transportera sextio godsvagnar med träbitar över landet.

Så fort de är i pennfabriken—fyra miljoner dollar i maskinerier och byggnader, allt kapital samlat av framgångsrika och sparande föräldrar till mig—förses varje träbit med åtta spår i en komplicerad maskin, varefter en annan maskin lägger grafiten i varannan bit, tillsätter lim, och placerar en bit ovanpå—en grafitsmörgås, så att säga. Sju bröder och jag själv skärs mekaniskt ut från denna “trä-macka”.

Mitt “blyertsstift” i sig självt—det innehåller inget bly alls—är komplicerat. Grafiten bryts i Ceylon. Betrakta dessa gruvarbetare och de som tillverkar deras många verktyg och producenterna av papperssäckarna i vilka grafiten skeppas och de som gör snörena som binder ihop säckarna och de som lastar dem ombord på fartyg och de som gör fartygen. Till och med fyrvaktarna längs transportvägen hjälpte till i min födsel—och hamnlotsarna.

Grafiten blandas med lera från Mississippi i vilket ammoniumhydroxid används vid reningsprocessen. Sedan tillsätts vätmedel såsom sulfatiserad talg—djurfett kemiskt reagerat med svavelsyra. Efter att ha passerat många maskiner, anländer blandningen slutligen som ändlösa strängar—som från en korvpress—skärs till storlek, torkas, och bakas i flera timmar vid 1010 grader Celsius. För att förhöja deras styrka och släthet behandlas grafitstiften sedan med en het blandning vilken inkluderar candelillavax från Mexiko, paraffinvax, och vätereagerade naturliga fetter.

Mitt cederträ får sex lager lack. Känner du till alla ingredienserna i lacken? Vem skulle tro att odlarna av ricinträd och förädlarna av ricinolja har del i detta? De har de. Jo, till och med processtegen genom vilket lacken får en vacker gulhet inbegriper färdigheterna hos fler personer än vad som går att räkna upp!

Observera påskriften. Det är ett tunt skikt format genom att värma kimrök blandad med hartser. Hur gör man harts och vad, om jag får fråga, är kimrök?

Min metallbit—ringen—är av mässing. Tänk på alla de personer som bryter zink och koppar och de med färdigheter att göra blänkande mässingplåtar från dessa naturprodukter. De svarta banden runt min metallring är svart nickel. Vad är svart nickel och hur anbringas det? Hela historien till varför mitten på min ring saknar svart nickel, skulle ta flera sidor att förklara.

Sedan är det kronan på verket, i branschen smaklöst betecknad som “sudden,” den del som människan använder för att sudda ut de fel hon gör med mig. En ingrediens som kallas för “factise” är det som åstadkommer utsuddningen. Det är en gummiliknande produkt framställd genom att reagera rapsolja från Holländska Ostindien med svavelklorid. Gummi, i motsats till den vanliga föreställningen, är bara till för bindande syften. Så, dessutom, finns det många vulkaniserande och påskyndande medel. Pimpstenen kommer från Italien; och färgämnet som ger “sudden” dess färg är kadmiumsulfid. 4

4 Originalet säger inget om pimpstenens användning. Vad översättaren har förstått används pulveriserad pimpsten för att suddgummit ska få en lätt slipande funktion.

Ingen vet

Vill någon utmana min tidigare försäkran om att inte någon person eller sammanslutning, specialist eller samordnande makt—ingen—på ytan av denna jord har, ens någorlunda, koll på hur jag framställs.

Faktiskt, miljoner mänskliga varelser har haft en hand med i min tillkomst, ingen av vilka ens vet mer än ett litet fåtal av de andra. Nå ja, du kan tycka att jag går för långt genom att sammanbinda min tillkomst med plockaren av kaffebönor långt borta i Brasilien och med matproducenterna på andra ställen; att det är ett överdrivet påstående. Jag ska stå vid mitt påstående. Det finns inte en enda person bland alla dessa miljoner, inklusive den verkställande direktören för grafitpenneföretaget, som bidrar mer än en liten, försvinnande liten del of yrkeskunskap. Sett utifrån yrkeskunskap, den enda skillnaden mellan grafitgruvarbetaren i Ceylon och skogsarbetaren i Oregon är typen av kunskap. Varken gruvarbetaren eller skogsarbetaren kan undvaras, mer än vad kemisten på fabriken eller arbetaren på oljefältet kan—paraffin en biprodukt av petroleum som det är.

Här är ett förbluffande faktum: Inte oljefältsarbetaren, inte heller kemisten, inte heller grävaren av grafit eller av lera, inte heller någon som bemannar eller bygger fartyg eller tåg eller lastbilar, inte heller den som kör maskinen som korrugerar min metallbit, inte heller företagets verkställande direktör utför sin särskilda arbetsuppgift på grund av att hon vill ha mig. Var och en vill ha mig mindre, kanske, än vad vill ett barn i första klass. Sannerligen, det är några i denna stora folkhop som aldrig såg en blyertspenna eller skulle veta hur den används. De eftertraktar något annat än mig. Kanske är det något åt detta håll: Var och en av dessa miljoner ser att hon på detta sätt kan utbyta sin lilla yrkeskunskap för de varor och de tjänster hon behöver eller vill ha. Jag kanske är eller kanske inte är bland dessa önskemål.

Ingen huvudarkitekt

Det finns ett faktum ännu mer slående: frånvaron av en huvudarkitekt, av någon som dikterar eller styr dessa oräkneliga handlingar som skänker mig ett varande. Inget spår av en sådan person kan hittas. Istället, finner vi den Osynliga Handen i arbete. 5 Detta är mysteriet som jag tidigare hänvisade till.

Poeten skrev: “bara Gud kan skapa ett träd.” 6 Men inte bara troende medger att, ingen dödlig makt kan skapa ett träd. Minsann, kan någon ens beskriva ett träd? Det kan ingen, utom i ytliga termer. Man kan säga, till exempel, att en speciell molekylär sammansättning uppenbarar sig i trädet. Men vilken själ bland människor skulle kunna hålla reda på, för att inte tala om att dirigera, de ständigt pågående molekylära processer som äger rum under ett träds levnadslopp? En sådan prestation är ytterst otänkbar!

Jag, Blyertspenna, är en komplicerad kombination av under: ett träd, zink, koppar, grafit, och så vidare. Men till dessa under som uppenbarar sig i Naturen har lagts ett än mer utomordentligt under: samverkan av människors självbestämda handlingar—miljoner små bidrag av yrkeskunskaper, formerande sig själva, naturligt och spontant, till samverkan som svar på mänsklig nödvändighet och efterfrågan och i frånvaron av någon jordisk huvudarkitekt! Ingen enskild eller grupp bland människor ledde, samverkan av dessa miljoner bidrag av kunskap som fick mig tillstånd, liksom ej heller, hopfogningen av molekyler för att producera trädet.

Ovanstående är vad jag menade när jag skrev: Om du kan bli medveten om det underverk som jag representerar, kan du hjälpa till att rädda den frihet som mänskligheten så olyckligt håller på att förlora. Därför att, ifall man är medveten om att dessa yrkeskunskaper kommer att naturligt, ja, automatiskt, ordna sig själva till meningsfulla och produktiva strukturer som svar på mänsklig nödvändighet och efterfrågan—det vill säga, i frånvaron av en statlig eller annan påtvingande central planering—då kommer man att besitta en absolut väsentlig beståndsdel för frihet: en tillit till fria människor. Frihet är omöjlig utan den tilliten.

Så fort staten har monopol på en konstruktiv verksamhet som, till exempel, befordran av postförsändelser, kommer de flesta att tro att postförsändelser inte kan befordras effektivt av människor som verkar fritt. Och här är anledningen: Ingen kan påstå sig själv vara hemma i alla de sysslor som ingår i postdistribution. Likaså inser var och en att ingen annan enskild människa heller är det. Dessa antaganden är korrekta. Ensam vet ingen tillräckligt för att ombestyra ett helt lands postdistribution lika lite som någon ensam vet tillräckligt för att ombestyra tillkomsten av en blyertspenna. I detta läge, i avsaknad av tillit till fria människor—i omedvetenheten om att miljoner skärvor av yrkeskunskap skulle naturligt och mirakulöst formas och samverka för att tillfredställa denna nödvändighet—kan inte den ensamma människan rå för att dra den felaktiga slutsatsen att posten bara kan fungera tillfredsställande genom statlig klokskap.

5 Den Osynliga Handen, på engelska Invisible Hand, myntades av Adam Smith.

6 Joyce Kilmer skrev “Poems are made by fools like me, But only God can make a tree.”

Exempel i massor

Om jag, Blyertspenna, var det enda fyndet som kunde erbjuda exempel på vad män och kvinnor kan åstadkomma när de är fria att försöka, då skulle skeptiker ha en god anledning att tvivla. Emellertid finns det exempel i överflöd; de är överallt omkring oss och i var mans hand. Postdistribution är gränslöst enkel i jämförelse med, till exempel, tillverkning av en bil eller en räknedosa eller en skördetröska eller ett kvarnverk eller tiotusen andra saker. Distribution? Jo men, i de områden där människor har tillåtits vara fria att försöka, distribuerar de den mänskliga rösten runt jorden på mindre än en sekund; de distribuerar rörliga bilder av en händelse till var mans hem i samma stund som det händer; de transporterar 150 passagerare från Seattle till Baltimore på mindre än fyra timmar; de distribuerar gas från Texas till var mans spis eller ugn i New York till otroliga låga priser och utan subventioner; de distribuerar varje tvåliters dunk olja från Persiska viken till vår östra kust—runt halva jorden—för en billigare penning än vad staten tar för att befordra ett 20-grams brev över gatan! 7

Det jag, genom denna sanna berättelse om mitt uppkomst under, vill lära varje människa, är detta: Klokt är, att söka din egen lycka genom frivillig samverkan, men inte, att förbjuda andra att göra likaledes. Och särskilt er som formulerar samhällenas lagar, vill jag råda: Avstå från att reglera de av medlemmarnas handlingar, som samstämmer med denna lärosats. Betryck inte dessa yttringar av frivillig samverkan. Ha tillit till att fria män och kvinnor följer den Osynliga Handen. Denna tillit kommer att stärkas. Jag, Blyertspenna, synbarligen enkel som jag är till trots, framlägger mitt tillkomsts underverk som vittnesbörd på att detta är en i praktiken möjlig tillit, lika praktisk som solen, regnet, ett cederträ, den goda jorden.

7 Översättningens 1010 grader Celsius motsvarar den engelska textens 1850 grader Fahrenheit; en tvåliters dunk olja motsvarar four pounds of oil; ett 20-grams brev motsvarar a one-ounce letter. Det vattenkraftverk som nämns i början av texten, sägs i det engelska originaltexten tillhöra Pacific Gas & Electric Company.

Original I, Pencil av Leonard Read

Om översättningen

Uppenbarligen menad att väcka häpnad är inledningens påstående: Yet, not a single person on the face of this earth knows how to make me. Det fungerar inte så bra eftersom “a single person” har många betydelser, och man väljer automatiskt en, som gör meningen begriplig. Lyckas inte det, blir man möjligen förbryllad, men i alla fall inte häpen. Både “a single person” och “knows” har därför ersatts med så entydiga termer som möjligt. Ändå, inte någon person eller sammanslutning, specialist eller samordnande makt—ingen—på ytan av denna jord har, ens någorlunda, koll på hur jag framställs.

Leonard Read skrev: It has been said that “only God can make a tree.” Why do we agree with this? Det kan emellertid bara gudstroende besvara. Översättaren har därför ändrat ordalydelsen, till något som Leonard själv säkert skulle kunnat ha skrivit, och som alla kan hålla med om. Av samma anledning, och på liknande sätt, är följande citat ändrat: Since only God can make a tree, I insist that only God could make me.

Det sista stycket börjar med meningen: The lesson I have to teach is this: Leave all creative energies uninhibited. Orden creative energies syftar på creative human energies i ett tidigare stycke. Detta är ett svårt begrepp, och meningen har därför översatts genom att väga både meningen i sig och berättelsen i övrigt: Det jag, genom denna sanna berättelse om mitt uppkomst under, vill lära varje människa, är detta: Klokt är, att söka din egen lycka genom frivillig samverkan, men inte, att förbjuda andra att göra likaledes. Vad motiverar denna översättning? Jo, det är tydligt från berättelsen, att individer, var och en, med egna och ofta olikartade syften, inbördes samverkade. Lokala inslag av planering eller reglering av samverkan, inom exempelvis en fabrik, var frivilliga handlingar eller överenskommelser, inte framtvingad underkastelse; alla yttringarna av samverkan, var frivilligt inledda, självbestämda eller uppkomna av egen drift. Trots detta, tillkom detta förfinade och allmäntillgängliga redskap. Eller kanske, tack vare detta? Det är lätt att föreställa sig att, utan dessa yttringar av frivillig samverkan av självbestämda individer, var och en med personliga intryck och omdömen, skulle blyertspennan inte ha nått sin nuvarande höjd av förfining och allmäntillgänglighet, eftersom förbättringar och upptäckter, oavsett hur triviala och obetydliga de än må te sig i efterhand, är mer eller mindre omöjliga att planera; ja, ibland är de till och med omöjliga att föreställa sig, innan de, av en händelse eller en ingivelse, blir verklighet. 8

8 LJ har kunnat ta sig tid till detta arbete delvis tack vare Red Creek Sweden AB, ett innovativt svensk företag inom området preparering och vallning av skidor.

Fler exempel

Dagen Jag, Blyertspenna publicerades, den 20 april 2011, är 104 år sedan Majblomman såldes för första gången. Majblomman är ett bra exempel på vad män och kvinnor kan åstadkomma när de är fria att försöka och på det kloka i att söka din egen lycka genom frivillig samverkan, men inte, att förbjuda andra att göra likaledes.

På den tiden Beda Hallberg var verksam inom Göteborgs frivilliga fattigvård, tog inte staten hand om fattiga i den utsträckning den gör idag. Folk i allmänhet ansåg nämligen att ingen skulle behöva bli tvingad att bistå andra människor; även hjälp av fattiga borde vara en frivillig handling från hjärtat, ansåg man. Därför skulle inte fattigvård finansieras med skattemedel. Den sköttes istället, inte så särskilt samordnat, av givmilda privatpersoner med följd att hjälpen blev ojämnt fördelad. Beda sökte ett förfaringssätt att samordna många människors frivilliga bistånd av fattiga och sjuka (särskilt tuberkulos). Hennes enkla idé var att ge en liten blomma som kvitto till alla som skänkte ett bidrag. Mycket tack vare hennes stora engagemang bland de fattiga och hennes många personliga kontakter i staden, började många samhällsmedlemmar att frivilligt samverka för att förverkliga den goda idén. Läs mer i Majblommans historia

LJ