Introduktion till goda samhälleliga principer

Ingen vill bli ofredad, bestulen, eller bedragen. Därför att den typen handlingar hotar alltid söndra något som man av självbevarelse värnar. I samma anda vill ingen bli drabbad av krig, mord, stöld, bedrägerier, skadegörelse, eller annat som söndrar relationer med människor eller saker man älskar. Vår tes är att, den viljan inte kan förverkligas med mindre än att samhällsmedlemmar och samhällsorgan, inklusive styrande institutioner, respekterar vissa fundamentala principer för mellanmänskliga relationer. Härnedan argumenterar vi för existensen av dessa, vad vi kallar, goda samhälleliga principer, och ger exempel på vad som kan förmodas vara sådana principer.

Vintern 2014–2015

Publicerad 29 mars 2015 — LJ

Människans oförytterliga vilja

Människors önskemål (viljor) bryter då och då mot varandra. Men inte i allt. Områden i livet tycks finnas, inom vilka varje människa alltid har precis de önskemål som varje annan människa har. Det tycks vara så, då det är otänkbart att någon enda människa vill bli ovänligt bemött eller bli ovärdigt behandlad; vill bli bestulen eller bli bedragen; vill bli ofredad eller bli påtvingad en relation. Däremot kan individer i utbyte mot något begärligt, välja att riskera obehaget att, exempelvis, bli ovärdigt behandlad i en situation där andra individer väljer att undvika situationen helt och hållet. Faktum kvarstår, emellertid, att ingen vill bli ovärdigt behandlad eller bli bestulen eller bli bemött på något annat av de uppräknade sätten. De önskemålen (de viljorna) förefaller därför tillhöra människans natur, det vill säga, de förefaller vara oförytterliga egenskaper hos varje människa, i sann mening oförytterliga, till den grad att människa visserligen kan ta sitt eget liv (och därmed göra slut på precis all sin vilja) men inte samtidigt vilja leva och vilja vara utan de önskemålen.

Vad som nyss beskrivits är några exempel på viljan till självbevarelse som varje människa tycks ha. Vilja av det slaget saknar helt aggression (destruktiv tendens) mot något dött ting eller mot någon levande varelse.

Människan tycks också, av naturen, ha ytterligare en kategori vilja, nämligen, viljan att förbättra sina levnadsvillkor, det vill säga, viljan att minska sitt lidande (sin otillfredsställelse) och öka sitt välbefinnande. Låt oss illustrera med några exempel: Asketer vill fullända sin inre frid. Gruvarbetare använder borrmaskiner och grävskopor hellre än hacka och spade därför det är mindre jobbigt och ger snabbare resultat. Visst kan någon gruvarbetare någon gång vilja använda hacka och spade, men endast för att, till exempel av nostalgiska skäl, öka sitt välbefinnande. Självmördare ser döden som det enda hoppet att befria sig från sitt lidande, hoppet om välbefinnande har dött. Det betyder alltså att en människa kan se sig absolut nödgad att kompromissa (prioritera ned) sin vilja till självbevarelse för att stoppa ett oerhört lidande eller för någon annan oerhört angelägen sak.

Observera att den sistnämnda kategorin vilja, till skillnad från den i första stycket beskrivna kategorin, kan vara aggressiv. När är viljan att förbättra levnadsvillkor aggressiv mot människor? Jo, generellt sett, endast när den viljan omsätts i medel eller metoder som kompromissar människors vilja till självbevarelse.

Oförytterlig vilja och samhälleliga regler

Alla vet att man själv inte vill bli bestulen. Dessutom, om man på allvar försöker, märker man att det är omöjligt att ens tänka tanken att någon annan människa vill bli bestulen, det vill säga, vill bli fråntagen det hon vill behålla och upplever sig vara rättmätig ägare till eller förvaltare av.

I gamla tider fanns folkgrupper som förintade andra folkgrupper och stal—stal skulle offren säga—deras guld och deras boskap med mera. Samtidigt var stöld inom den egna folkgruppen, allmänt betraktat som något avskyvärt och förknippat med hårda straff till och med dödsstraff. Det förefaller därför som att den naturliga viljan att inte bli bestulen, kan bli allmänt respekterad inom gränserna av en given samhällsbildning. Vad kan det bero på? Det kan bero på att samhällsmedlemmar i samspel med varandra utför en rad specialiserade arbeten, ett tillvägagångssätt som är så mycket mer rationellt än om var och en skulle ha självhushåll. Samhällsmedlemmar är med andra ord till ömsesidig hjälp för varandra, en hjälp som alla medlemmar kan vinna ofantligt på. Följaktligen, den produktive som inte producerar varor eller utför tjänster utan istället stjäl dem, skadar inte bara de bestulna utan också, i större eller mindre utsträckning, hela samhällsbildningen. En stulen plog, betyder mindre spannmål för en bonde, betyder att bonden inte längre har råd att köpa ull, betyder försämrade levnadsvillkor för någon fåraherde, och så fortplantar det sig vidare till hela samhällsbildningen. Det illustrerar hur samhällsmedlemmar kan komma att dela synen på stöld som något avskyvärt, och det illustrerar att en vilja till självbevarelse, i det här fallet oviljan att bli bestulen, kan ge upphov till en god samhällelig levnadsregel.

En stulen plog som betyder förlust av inkomster för en enstaka bonde, kan mycket väl betyda ökade vinster för andra bönder som nu, på grund av ökad efterfrågan, kan sälja sina produkter till högre pris. Ja, faktiskt, ju fler bönder som har oturen att få sina plogar stulna, desto större förtjänster väntar de bönder som har turen att få ha kvar sina plogar. Betyder det att de tursamma bönderna på allvar skulle vilja avkriminalisera stöld av plogar? Det förefaller osannolikt. En viss form av konsensus om vad som kännetecknar rent spel, ädel tävlan, tycks därför finnas även bland samhällsmedlemmar som konkurrerar med varandra.

Ädel tävlan, eller, med andra ord, rent spel är den form av konkurrens som främjar hela samhällsbildningens förbättrade levnadsvillkor. Fanns inte den kraften (den potentialen) att främja hela samhällsbildningens, samtliga medlemmars, förbättrade levnadsvillkor skulle tävlan inte gärna kunna kallas för ädel eller för ren. Låt oss studera den formen av tävlan lite närmare. Ett faktum i detta sammanhang är, att om ens konkurrenter är odugliga (kraftlösa och inkompetenta) segrar man lätt. Däremot om ens konkurrenter är dugliga (kraftfulla och kompetenta) förlorar man lätt. Här finns en lockelse. Nämligen den att höja sig själv relativt konkurrenter genom att undergräva konkurrenters duglighet istället för att helt och hållet inrikta sig på att förbättra sin egen duglighet. När företag faller för den lockelsen hämmas produkt-förbättringar och reella prissänkningar vilket, i likhet med krigföring, drabbar oskyldiga, i detta fall, konsumenter av varor och tjänster. Summan av alla produkt-förbättringar och reella prissänkningar—välstånds-kakan så att säga—som hela samhällsbildningen skulle kunna dela på, blir därmed mindre än den skulle ha blivit ifall man inte fallit för den lockelsen. Ja, välstånds-kakan som hela mänskligheten skulle kunna dela på, blir mindre i den mån länder inbördes konkurrerar genom tullar, styrning av växelkurser, och andra medel och metoder som inte tillhör det som kallas för ädel tävlan.

Välgörenhet. Trots allt gott samhälleligt välstånd som faktiskt resulterar tack vare ömsesidig hjälp (samarbete och samverkan) och tack vare ädel tävlan, leder de formerna av mellanmänsklig växelverkan inte automatiskt till att alla får del av välståndet. Barn och gamla och sjuka och olycksdrabbade kan inte försörja sig genom samarbete och samverkan och ädel tävlan, utan de (eller andra för deras räkning) kommer att vara nödgade att “ta från de rika” såvida inte de rika frivilligt delar med sig av sitt överflöd. Med andra ord, i avsaknad av tillräcklig välgörenhet, kan en del endast överleva (rädda sig från döden) genom att stjäla eller bedra. Ädel tävlan, rent spel, respekt för viljan till självbevarelse, är därför begrepp som visserligen förmår intressera människor som har det någorlunda gott ställt, men, som i allmänhet inte förmår intressera människor som lever som djur kämpande för att inte svälta eller frysa ihjäl. Det faktumet tyder på att samhällen omöjligt kan nå ett tillstånd av allmän utbredd respekt för viljan till självbevarelse, om inte vilja till välgörenhet också är allmänt utbredd.

Frivillig välgörenhet (privat välgörenhet) och ädel tävlan är former av mellanmänsklig växelverkan, former som kännetecknas av kompromisslös respekt för människans vilja till självbevarelse.

Fred och sinnesro. Varje människa utan undantag tycks behagas av tanken på ädel kamp, på rent spel. Varje människa tycks bära på längtan att lyckas, inte bara lyckas på vilket sätt som helst, utan i ädel kamp, i rent spel. Speciellt är det som att, ingen företagare—precis ingen—kan undgå att behagas av tanken på att lyckas med sitt företag i kraft av produkter eller tjänster som kunder verkligen uppskattar. Att bedriva företag på annat sätt känns obehagligt eller, i alla fall, inte helt tillfredsställande. Varför använder sig då företag av politiska maktmedel, som att lobba för lagar, för att, på ett slags krigförande sätt, undergräva konkurrenters duglighet? Säkerligen därför att det sättet är en slags genväg till att lyckas, en genväg till handelskontrakt eller till lönearbeten. I rollen som företagare ställs man således inför ett dilemma. Ska man, å ena sidan, ta den genvägen och stå ut med obehaget, det mentala obehaget, att tävlan inte är ädel, eller ska man, å andra sidan, tävla ädelt och stå ut med det materiella obehaget av förlorade inkomster? Inte bara företagare utan varje människa ställs gång på gång inför det dilemmat, och varje gång väger hon de två obehagen mot varandra, ett i varje vågskål så att säga, och väljer därefter det minst obehagliga. Det är samma slags val som till exempel schackspelare ställs inför. Att irritera motståndare, med ljud aller annat, så väl avvägt att det inte tolkas som regelbrott, är inte vad man kallar för ädel tävlan. Den som vinner på det sättet vinner visserligen ett pris, en prissumma och en titel, men det sker till en kostnad. Nämligen vetskapen om att man inte har tävlat ädelt. Det vill säga, vetskapen om att man har delat priset och äran med sin kumpan herr Krigföring, när man istället kunde ha delat priset och äran med någon mänsklig Godhet, exempelvis fru Kreativitet eller fröken Fyndighet i fallet med schackspel.

Schacksplaren, företagaren eller vem som helst som vinner en tävlan kan glädjas åt sin framgång, sitt uppnådda välstånd eller anseende, vare sig det är i form av hus eller bil eller familj eller ära och berömmelse. Emellertid endast den som vunnit i ädel kamp, i rent spel, slipper det mentala obehaget som alltid riskerar drabba den vinnare som vet med sig att hon har avvikit från den ädla tävlan, det rena spelet, och till och med ett barn vet som regel med sig när hon har gjort det. Den välställdes sinnero beror således på sättet med vilket välståndet har uppnåtts.

Från det ovan sagda tycks följa en mäktig slutsats. Nämligen den att välstånd och sinnesro, i förening, för alla och envar beror på var och ens aktning för människans vilja till självbevarelse. Mer specifikt, människor kan ignorera den viljan, länder kan stifta lagar som är oförenliga med den viljan, men att göra det kommer ofrånkomligen att, ett, undergräva det välstånd som alla skulle kunna dela på, två, föda bråk om välståndets fördelning, och tre, framkalla oro eller ångest hos alla och envar inte bara hos de som lider materiell nöd utan också hos de som lever i materiellt överflöd.

Naturens opartiskhet och rättvisa

Om man överbelastar en bro drabbas någon av ett kostsamt haveri. Om man felbelastar sin rygg drabbas man av en kroppslig skada. Alla människor är på det viset begränsade av vad den livlösa naturen tillåter. Den livlösa naturen är opartisk. Skiljer inte på kung eller undersåte, på rik eller fattig, på mäktig eller ringa. Ingen särbehandlas. Alla får samma resultat under samma förutsättningar. Med andra ord, den livlösa naturen behandlar alltid (beter sig alltid mot) allt och alla rättvist.

Människor, däremot, behandlar inte alltid varandra rättvist.

Låt oss betrakta ett exempel. Vanligt förr i tiden var att använda guld eller silver som pengar. Mängden guld och silver är av naturen begränsad. För det första finns guld och silver i högst begränsad mängd i jorden och för det andra är metaller—är och har alltid varit—kostsamma att utvinna. Den i världen totala mängden guld och silver som kan användas till pengar är således tämligen stabil och förändras förhållandevis långsamt. Säg att en bonde överlämnar ett visst antal gram guld till en smed i utbyte mot en plog. Smeden som tar emot guldet, kan med tillförsikt spara det i 10 år för att köpa sig en modern verkstad eller spara det i 50 år för att ge till sina barn, kan så göra, utan att behöva bekymra sig om att värdet på det sparade guldet ska förändras drastiskt. Faktiskt har värdet på guld och silver, i termer av ett stycke land, en häst, eller en manuellt tillverkad vagn, inte förändrats drastiskt sedan långt före vår tideräknings början för mer än 2000 år sedan. Människor överallt, i alla länder, både idag och i forna tider, har värdesatt guld och silver för deras stora användbarhet och skönhet. Dessutom har ingen, inte ens stater, makt att mer än marginellt förändra den totala mängden guld och silver i världen. Smeden har därför ungefär lika stor möjlighet som de mäktigaste bankirer och statsmän att förutspå guldpengars och silverpengars framtida värde.

Som kontrast, säg att någon högt uppsatt person eller grupp personer, exempelvis kejsare eller statlig institution, har skaffat sig lagstadgade instrument att ändra pengars värde. Syftet kan vara gott. Emellertid, helt plötsligt är värdet på smedens pengar, som förr till stor del endast berodde på den livlösa naturen, som smeden har lika god koll på som någon annan, beroende på högt uppsatta personers beslut som smeden har noll koll på medan andra—initierade personer, banker, och finansbolag—har mer eller mindre god koll på. Det är, under alla omständigheter, orättvist mot smeden och andra i hans situation.

Det exemplet illustrerar att orättvisa och andra obehagliga överraskningar kan resultera till följd av att samhällen av okunskap väljer fel väg, fel sätt, i sina strävanden att nå goda samhälleliga mål. Naturen tillåter vissa sätt (vissa vägar) att nå samhälleliga mål, men stukar andra sätt (andra vägar), stukar dem även om målen i sig är goda.

Här ska klargöras att begrepp som lika stor bit av kakan, jämlikhet, och jämställdhet inte med nödvändighet är detsamma som rättvisa. Med andra ord, rättvisa är inte alltid liktydigt med sådana tillstånd som likafördelat välstånd, likafördelad välgång, eller likafördelad hälsa bland alla människor i ett land eller på jorden. Istället har rättvisa alltid att göra med sättet på vilket (medlen och metoderna med vilka) hälsa, välgång, välstånd med flera godheter eftersträvas. För även om det inte är uteslutet att jämställdhet och jämlikhet i vissa situationer kan vara goda mål, i absolut mening goda mål, kompromissas både de goda målen och rättvisan om arbetet mot de goda målen sker med hjälp av medlen tvångskommendering, påtvingade relationer, bedrägerier, eller andra förbrytelser mot viljan till självbevarelse. Till sådana orättvisa medel hör lag som ger en kejsare, en statlig institution, eller någon annan härskare rätt att ändra pengars värde genom att smälta ner silvermynt, blanda in billig metall, och prägla om dem i samma myntvalör, nu med mindre mängd silver. Till orättvisa medel hör också lag som favoriserar härskarens pengar och då särskilt härskarens masstillverknings-vänliga pengar av papper eller av digital natur. Hit hör också bankernas kreditexpansion, en slags hokuspokus multiplikation av pengar som helt saknar täckning i reella tillgångar, som blir möjlig tack vare härskarens lagstadgade rätt att efter eget gottycke styra den månatliga eller årliga mängden tillverkade pengar och tack vare härskarens lagstadgade rätt att diskriminera andra pengar som annars, i ädel tävlan, tack vare mindre volalitet eller andra goda egenskaper, skulle konkurrera ut härskarens egna pengar.

Det goda samhället och vägen dit

Innan det fanns flygfarkoster hade människor en dröm om att kunna flyga. Nu vet vi, men då visste ingen, hur vingar skulle konstrueras—eller vad för slags mackapär som skulle kunna konstrueras—för att kunna lyfta människor och låta dem flyga omkring som fåglar högt ovan marken.

På liknande sätt bär människor på en dröm, en längtan, en vilja att leva i ett gott samhälle. Men ingen har sett detta goda samhälle i verkligheten och ingen vet hur det är arrangerat, strukturerat, eller organiserat. Drömmen är ett samhälle, ja, en hel en värld, utan krig, mord, rån, rov, bedrägerier, skadegörelse, utpressning, och andra handlingar som söndrar relationer samhällsmedlemmar emellan. Drömmen är en värld, eller åtminstone ett eget samhälle, utan allvarliga mellanmänskliga problem. En del tror, men det är tyvärr en villfarelse, att regeringar eller experter vet hur ett sådant idealsamhälle kan arrangeras, struktureras, eller organiseras. Nej ingen, varken jag eller du—precis ingen—känner vägen fram till ett sådant samhälle. Det är så illa att ingen ens har koll på de första etappmålen längs den vägen. Är det goda samhället ett gigantiskt system av övervakning, kontroller, poliser, fängelser, psykiatri, psykofarmaka, psykologer, med flera åtgärder för att bekämpa en lång lista av söndrande handlingar, likt den ovan nämnda? Nej, möjligtvis är de nödåtgärder, men sannerligen inte allas vår gemensamma dröm om det goda samhället.

Trots det, tycks inget (hos människan eller i naturen) tala emot att ett sådant gott samhälle skulle kunna komma tillstånd. Det är hoppfullt. Därför att om naturen, livets och tingens natur, tillåter det då kan rimligtvis det goda samhället komma tillstånd.

Planenligt samarbete och spontan samverkan

Anmärkningsvärt nog är samverkan bland medlemmar i samhällen, sällan grundat på gemensamma mål. Samverkan är istället ofta ett sätt för medlemmar att förverkliga personliga mål. Ändå uppstår allt som oftast spontant, gemensamma samhälleliga godheter som ingen planerade på förhand. En smed tillverkar en plog till en bonde som därför kan rationalisera sitt arbete vilket leder till ökad produktion av nötkött, broccoli, eller vilket livsmedel det nu gäller. Så mycket ökar produktionen och inkomsterna från försäljning, att bonden både får över och kan belöna smeden för hans arbete. Bondens mål var att öka sin produktion, medan smedens mål var ett annat, till exempel, att spara ihop pengar till en bättre verkstad. Framgångar i strävan mot deras efterlängtade mål får fler, och oavsiktliga, konsekvenser som också kan vara goda, till exempel, att staden kan köpa billigare nötkött eller broccoli tack vare att mängden nötkött eller broccoli till försäljning ökar.

Den typen av samverkan är skiljd från planerat samarbete. En byggherre samordnar byggnadsarbetare som samarbetar på ett nytt husbygge enligt en plan. En företagsledare utbildar personal i en gemensam företagsvision. Det vill säga, samarbete enligt gemensamma planer är i många fall bra och har sina platser i ett samhälle. Även samhällsledare tänker stundom i de banorna. Romerska kejsare vill ha massvis med soldater som samarbetar enligt kejsarens plan att utöka och berika det romerska riket. Egyptiska faraoner vill ha massvis med arbetare som samarbetar enligt faraos plan på gigantiska pyramid-byggen som farao prioriterar före andra samhälls-byggen. Sådana samhällsledare påminner om murare som vill ha räta och likformade stenar som är lättare att bygga med jämfört med naturliga ojämna stenar. Det vill säga, de vill ha inbördes utbytbara människor med auktoritets-bestämd vilja som de lättare kan styra jämfört med samvetskänsliga originella människor med självständig vilja.

Risker blir här tydliga. Därför att vilja, önskemål, längtan, målsättningar är ofta individuella, olika för olika människor, och fantastiskt nog kan just de olika önskemålen (viljorna) samverka på ett, för alla, inklusive samhällsledarna, oanat sätt till det goda för alla. En man längtar efter en kvinna, en kvinna efter en man; en vill lära sig något, en annan lära ut något; en vill berätta en historia, en annan läsa en god historia; en vill avyttra något, en annan införskaffa något. Sådana utbyten är ofta inte bara en sak mellan två parter. Det är som att, i gynnsamma fall, miljontals samhällsmedlemmars skiljda drömmar kan passa ihop likt ett jättestort pussel, på så vis att det blir gott för alla. Folk hjälper varandra ömsesidigt att nå varandras mål utan att någon behöver ha kunskap om något annat än sitt eget mål. När så folk uppnår sina personliga mål, det vill säga, som regel, får det bättre ställt, uppstår spontan samverkan, samverkande rörelser som oplanerat, överraskande, spontant, har kraft att lyfta alla samhällsmedlemmar. Den kraften förloras mer eller mindre ifall en eller flera mot sin vilja (till exempel på grund av hot om bestraffning) nödgas samarbeta på andras planer.

Det är inte bara det att den goda kraften blir uttunnad eller helt går förlorad. Även med de godaste avsikterna i världen, tenderar nämligen samhällsledares målsättningar för ett rike, att vara förhållandevis snävsynta (prioritera de kategorier av medlemmar som samhällsledare känner till och därför kan ömma om) och förhållandevis kortsiktiga (prioritera de närmaste åren och dagens generation av samhällsmedlemmar). Men även om en målsättning för ett rike, skulle råka vara rakt igenom vidsynt och långsiktig, vore det närmast ett mirakel ifall inte de i all välmening uttänkta planerna, mer eller mindre missar målet och får oförutsedda, oönskade konsekvenser.

Påtvingade planer och motståndsrörelser

Antag att 10 män blir sjanghangade till tjänstgöring på regalskeppet Vasa. Det händer vid tiden för dess jungrufärd ut mot öppet hav. Nio av männen är fattiga och ensamstående. De förlikar sig snart med det ödet, då lönen är nöjaktig och kamratskapet angenämt. Den tionde mannen är också fattig och ensamstående, men, till skillnad från de övriga nio, är han också en synnerligen duktig skeppbyggnads-ingenjör. Till sin förfäran inser han att skeppet är byggt och bestyckat enligt felaktiga principer och att det är förenat med livsfara att segla ut med skeppet på öppet hav. Han förlikar sig aldrig. Hela hans varelse är, efter den insikten, 24 timmar om dygnet, inriktat på att fly från skeppet och på att varna andra som också svävar i livsfara.

Skeppets finansiärer har mål (drömmar, förväntningar) med skeppet. Till exempel, att göra goda affärer eller att vinna gott anseende. Något ont finns inte, eller behöver inte finnas, i deras mål. Emellertid kommer deras plan, och då särskilt skeppets konstruktionsritning och bestyckningsplan, tyvärr inte att främja deras mål. Vasa kommer istället att förlisa. Naturen, den livlösa naturen, en vindpust, kommer att stuka deras mål. Planen, om den inte ändras, kommer av naturlig nödvändighet, oundvikligen, att få oväntade hemska konskevenser och kanske kräva människoliv. Ingen inser det, vid denna tid, utom den nämnda skeppsbyggnads-ingenjören.

Uppenbart är att planer för att nå avskyvärda mål, kan få hemska konsekvenser. Exemplet ovan belyser emellertid ett mer oväntat faktum. Nämligen det att planer i god tro, det vill säga, planer i syfte att nå i absolut mening goda mål, också kan få hemska konsekvenser. Observera att planer tar sig många former. Hit hör tillvägagångsätt, strukturer (skepp, organisationer, med mera), och system (politiskt-ekonomiska samhälls-system och andra system).

Man kan omöjligt tvinga på naturen en plan som strider mot naturens lagar. Konsekvenser, ibland hemska, följer av att missbedöma eller ignorera naturen. Det stolta skeppet Vasa kantrade på grund av sådana missbedömningar.

Människor som frivilligt deltar i planer som av någon naturlig orsak får förrödande konsekvenser, kan inte skylla på någon. De har bara sig själva att skylla eftersom deras plan inte var i harmoni med naturen. Annat är det om någon—enskild, företag, regering, eller annan mänsklig makt—tvingar sin plan på någon annan. Till det som benämns påtvingade planer hör tvångskommendering (framtvingat samarbete), tvångsförflyttning (deportering), tvångsinlösning av egendom, tvångsdop (tvångsomvändelse), tvångsundervisning, och tvångskollektivisering.

Ödesdigra konsekvenser på grund av inneboende mänskliga faktorer, är att vänta i situationer där människor tvingar på varandra sina planer. Tvångsplaner kan hota inte bara den naturliga viljan till självbevarelse hos en klok och klarsynt person som den ovan nämnda skeppsbyggnads-ingenjören, utan också självbevarelsen hos varje person, även en av ideologi eller religion vilseledd, som känner sig övertygad om en påtvingad plans fördärvlighet. Människa är beredd sätta sitt eget liv på spel för att frigöra sig från påtvingad plan som hon tror kommer att bli hennes olycka. Observera att det var skeppsbyggnads-ingenjörens övertygelse som fick honom att känna sig nödgad att sätta sitt eget liv på spel för att motstå planen. Det var inte därför att han satt med facit i handen. Han visste inte med säkerhet att skeppet skulle förlisa. Han handlade utifrån tro och inte vetande. Människa som påtvingas plan, kommer att handla utifrån sin tro om planens konsekvenser. Tror hon att planen inte blir hennes olycka, kommer hon med tiden att kunna förlika sig med planen, i likhet med de nio männen som blev sjanghajade till tjänst på skeppet i berättelsen ovan. Tror hon istället att planen blir hennes olycka, kommer hon att bli mer eller mindre vansinnig av oro och, i likhet med den tionde mannen, skeppsbyggnads-ingenjören, börja smida flyktplan eller annan motståndsplan.

Ny kunskap och maktskiften

En tillverkare producerar de bästa plogarna. Därför köper nästan alla bönder dem. Men så en dag introducerar en annan tillverkare en ny plog som är betydligt effektivare än den förra. Bönder gläds åt nyheten. För nu kan de till samma kostnad som förut, producera mer foder och därför hålla större hjordar av boskap och därför producera mer nötkött eller mjölk eller vad det nu är. Den första tillverkaren sörjer nyheten. Därför hon ser sig förlora många kunder och ser sin verksamhet gå under. Många är anställda hos den första plogtillverkaren och alla kommer att förlora sina jobb, en svår förlust för hela den lilla stad där fabriken är belägen. Alla i staden inklusive stadens styrande politiker är förtvivlade.

Den historien beskriver, å ena sidan, en svår förlust för en stad och rentav personliga tragedier för anställda som förlorar sina avlönade jobb. Å andra sidan beskriver historien hur en ny förbättrad plog medför ökat välstånd för många. Nämligen för den nya tillverkaren och för den stad där den nya plogfabriken är belägen; för bönder som kan rationalisera sina arbeten; för konsumenter som får billigare kött eller grönsaker eller andra livsmedel tack vare rationellare produktion. Den nya plogen har således smärtat en del och glatt andra. Det är emellertid ett misstag att tro att man kan mäta och summera den totala gädjen eller den totala smärtan hos alla inblandade. En individs smärta av ett förlorat jobb som resulterat i förlorat hus och splittrat en familj, kan inte bestämmas till större eller mindre än någon annan individs smärta eller lycka. Därför att, emedan en särskild individ kan rangordna sina egna smärtor och glädjeämnen, är det ogörligt att jämföra eller rangordna lycka och smärta för olika individer.

Låt oss istället begrunda två slående fakta. Det första faktumet är att välstånds-kakan som hela världen skulle kunna dela på, har blivit större. Den nya förbättrade plogen resulterar nämligen i att samma mängd föda kan produceras på kortare tid, och den tid som blir över kan användas till rekreation eller till att bygga hus eller till annat som har kraft att förbättra välstånd. Det andra faktumet är att den nya tillverkaren inte har gjort, eller behöver ha gjort, något ont mot någon enda människa eller för den delen mot något enda djur, när han fann på och tillverkade den nya förbättrade plogen.

Ändå resulterade den nya plogen sorgligt nog i mänskliga tragedier. Vad hände? Jo, kunder lämnade den gamla tillverkaren och samlades hos den nya tillverkaren. Det vill säga, ledarskapet for plogtillverkning skiftade. En sorg för den stad som förlorade och en glädje för den stad som vann. Ledarskapet skiftade inte på grund av vapen och förtryck, utan i ädel tävlan, det vill säga helt enkelt för att den nya plogen, till samma kostnad som förut, gjorde samma jobb bättre och snabbare vilket i synnerhet bönder tyckte var fantastiskt bra.

Samhällsmedlemmar som lider förluster i ädel tävlan, kan hantera sitt prekära läge på huvudsakligen två skiljda sätt.

Det första sättet kännetecknas av respekt för alla jordens människors vilja till självbevarelse. Ett exempel på det är att genom frivilliga gåvor avhjälpa nöden hos de familjer som fått ont om mat eller förlorat bostad eller annat livsnödvändigt, på grund av förlorade lönearbeten. Ett annat exempel är att börja tillverka en bättre plog eller en specialiserad plog för speciella jordtyper eller en plog för speciella kundkategorier, eller, genom att börja tillverka världens första slåttermaskin eller börja tillverka något annat som mänskligheten verkligen behöver. För vem behöver en halvdan plog om man kan få tag på en bra? Ytterligare ett exempel på det första sättet, är att fabriksägarna och de anställda, var och en för sig, börjar göra saker man är bra på och som mänskligheten verkligen behöver.

Det andra av de två sätten att hantera det prekära läget, kännetecknas av angrepp mot en eller flera individers vilja till självbevarelse. Ett exempel på det är att på rikspolitisk väg hindra bönder från att köpa den bättre plogen från grannlandets fabrik så att bönder istället nödgas köpa den sämre plogen från hemlandets fabrik. Ett annat exempel är att på riks- eller regionpolitisk väg tvinga samhällsmedlemmar att ge understöd till den första fabriken, som därför kan sälja den sämre plogen till ett lågt subventionerat pris, så lågt att bönderna köper den hellre än den bättre. Understöd kan också ordnas genom att riket tar lån vars återbelning expediteras genom att inflatera rikets penningmängd eller genom någon annan bedrägligt metod. Ytterligare ett exempel på det andra sättet är att, likt Ludditer, på opolitisk men olaglig väg, slå sönder den fabrik som tillverkar den bättre plogen.

Kunskap och ledarskap. Före vår tideräknings början, för mer än 2000 år sedan, lär en en häst ha kostat 1 kilo guld och en hästvagn 6 kilo guld. Mätt i guld, var alltså en häst inte mycket dyrare då än nu. Att en vagn var 6 gånger dyrare än en häst är begripligt. Därför alla delar i vagnen var handtillverkade. Vagnens trä och metall, stockar och malm, transporterades med hjälp av djur och vagnar. Alla stockar fälldes för hand med yxa eller stocksåg. All klyvning och styckning av stockarna skedde för hand. Järn och koppar bröts för hand och smältes i enkla ugnar. Allt gjordes för hand. En vagn i trä och metall tillverkad på det sättet idag, skulle säkert betinga 6 kilo guld även idag. Att en rejäl vagn kan fås för mindre än ett hekto guld idag, beror på nytillkommen kunskap.

Tsunamis och meteoriter har kraft att förorsaka katastrofer som leder till mänskliga tragedier. Kunskap har också den kraften. En kraft som ligger i naturen—i människans natur. Sökande efter ny kunskap i avsikt att minska lidande (minska otillfredsställelse) och öka välbefinnande, tycks nämligen, som tidigare argumenterats, tillhöra människans oförytterliga natur. Naturliga katastrofer uppkomna från meteorit-nedslag kan i framtiden komma att hanteras med raketuppskjutna sprängladdningar eller någon ännu okänd teknologi. Till skillnad från meteoritnedslag, är emellertid ny kunskap inte bara farlig utan också önskvärd. Ny kunskap är farlig, därför den hotar maktstrukturer, den hotar etablerade ledarskap. Vid godartad samhällsutveckling måste undermåliga maktstrukturer, undermåliga ledarskap, falla för att ersättas av bättre. Gång efter annan, allt eftersom ny kunskap kommer i dagen och villfarelser upplöses. Observera att det är organisatoriska strukturer, inklusive ideologiska tanke-strukturer, som måste falla (upplösas), men det faktum att de faller (upplöses) betyder inte att någon enda människas välstånd eller levnadsvillkor med nödvändighet behöver försämras.

Godartad samhällsutveckling

Godartad samhällsutveckling är mer än utveckling av ny och förbättrad teknologi, nya rön inom vetenskap, framsteg inom läkekonst, idrottsrekord, musikaliska och kulinariska framsteg, etcetera. Godartad utveckling handlar ovillkorligen också, och kanske i synnerhet, om att mellanmänskliga problem inte börjar spira, eller, upplöses om de redan har fått fäste.

Samhällen tycks alltid ha varit plågade av mellanmänskliga problem. Förklarligt är att svältande och frysande människor kan bli nödgade att stjäla eller bedra från de som har, för att överhuvudtaget överleva. Men allt eftersom samhällen blir så rika att ingen behöver svälta eller frysa, skulle man kunna tro att mellanmänskliga problem också skulle minska. Det vore en aspekt av godartad utveckling, det kan nog alla vara ense om.

Huruvida de problemen minskar eller ökar i dagens värld ska här vara osagt. Tydligt är emellertid att vår tids samhällsutveckling, i många eller i alla världens länder, präglas av alltmer omfattande, ibland desperata, försök att hantera mellanmänskliga problem. Det sker bland annat genom påtvingad övervakning och kontroller, registrering av personer, politiska granskningsprogram för olika yrkesutövare, politiskt subventionerad psykiatri och psykologiska terapier, politisk subventionerade antidepressiva och sömnmedel och annan psykofarmaka, politiskt styrd drogrehabilitering, rikspolitisk omfördelning av rikedom, rikspolitiska arbetsmarknadsåtgärder, politisk reglering och subventionering av bostäder, rikspolitiskt beslutade skolsystem, politiskt styrd jämlikhet och jämställdhet, politiskt styrda trygghetssystem, överstatlig och rikspolitisk styrning av bankräntor, rikspolitisk inflation av penningmängd, politiska subventioner till konkurshotade banker och andra stora företag, protektionism, riks eller fackpolitiskt beslutade minimilöner, privatiseringar, förstatliganden, lagstadgade monopol, en ständig ström av nya och ändrade lagar, en ständig ström av politiska stimuleringar av än det ena än det andra, en ständig ström av politiska regleringar av mellanmänskliga utbyten följt av ännu fler regleringar avsedda att rätta till oförutsedda och oönskade konsekvenser av tidigare regleringar.

Det är som att tillväxt av välstånd (produktion av välstånd), har en baksida i form av tillväxt av en gigantisk, maktpolitisk industri med syfte att tygla mellanmänskliga problem. Måste verkligen den sistnämnda beklagliga industrin framväxa och tillväxa parallellt med tillväxt av den förstnämnda? Något skäl för att det, av någon naturlig orsak, verkligen måste ske tycks inte vara känt. Låt oss därför anta att det inte måste ske, och fundera på hur samhällen skulle kunna utvecklas utan att det sker.

Absolut nödvändig förutsättning. Låt oss således anta att den baksidan (den beklagliga industrin) inte med absolut nödvändighet måste uppstå. Det vill säga, låt oss anta att samhällen faktiskt kan utvecklas utan att mellanmänskliga problem blir till samhälleliga problem. Med andra ord, låt oss anta att samhällen kan utvecklas utan uppkomst av mellanmänskliga problem andra än de som råkar ske av olyckshändelse och som därför genom god vilja kan lösas inbördes människor emellan. Frågan blir då: hur kan samhällen utvecklas på det sättet? Det är en oerhört viktig fråga. I försök att besvara den, låt oss till att börja med betrakta följande tes: En absolut nödvändig förutsättning—en nödvändig dock inte tillräcklig förutsättning—för välstånd utan den nämnda baksidan, är att samhällsmedlemmar och samhällsorgan, i synnerhet styrande institutioner, respekterar enskilda medlemmars vilja till självbevarelse.

Vad talar för den tesen? Resonemanget går ungefär så här. Vår utgångspunkt är att vilja till självbevarelse är en oförytterlig egenskap hos varje människa. Om det är sant, kan således den viljan, i kraft av sin outplånliga karaktär, inte ignoreras eller missbedömas utan att konsekvenser följer, liksom inte heller tyngdkraft eller andra outplånliga naturfenomen kan ignoreras eller missbedömas utan att broar rasar eller att andra konsekvenser följer. Allmän respekt för viljan till självbevarelse, har det goda med sig att kunna gynna varje medlem i en samhällsbildning och därmed hela samhällsbildningen, liksom den träning är god, som gynnar varje organ i en kropp och därmed hela kroppen. Dålig träning, som till exempel styrketräning med hjälp av steroider, kan ge storartad tillväxt och styrka för många organ i kroppen (muskler, senor, benstomme, med mera) men inte för alla, exempelvis inte för hjärtat, vilket förr eller senare slår tillbaka på hela kroppen. På liknade sätt kan dåliga samhällslagar, det vill säga lagar som inte respekterar viljan till självbevarelse, ge storartad tillväxt och blomstring för många individer eller organisationer—i alla fall tillfälligt—men inte för alla. En del blir lidande, vilket, förr eller senare, i större eller mindre grad, slår tillbaka på hela samhällsbildningen. Ordet samhällsmedlemmar används här i betydelsen av de människor eller de organisationer av människor som respekterar andra medlemmars vilja till självbevarelse. Övriga är de facto, i högre eller mindre grad, parasitiskt tärande på samhällsbildningen.

Låt oss mer specifikt utveckla tesen i termer av oviljan att bli bestulen. Som vi tidigare konstaterat vill man inte bli fråntagen det man vill äga och anser sig vara rättmätig ägare till eller förvaltare av. Eftersom alla utan undantag har den viljan, gynnas exakt alla, utan undantag, ifall den viljan respekteras. Det är sant att en särskild individ kan gynnas ännu mer, i alla fall tillfälligt, av att stjäla men då gynnas inte precis alla samhällsmedlemmar. Kan det hända att medlemmar skulle bli oeniga och börja bråka om vem som äger vad? Inte nödvändigtvis, eftersom en medlem som förvärvat eller ansvarar för ett ting utan att brista i respekt för de andra medlemmarnas vilja till självbevarelse, rimligtvis inte skulle möta någon seriös invändning från någon enda medlem, när hon förklarar sig vara det tingets rättmätige ägare eller förvaltare.

Omvänt, hur skulle det vara om oviljan att bli bestulen inte respekteras? Låt oss som ett exempel betrakta ett bebott landområde utan lag och polismakt för att vidmakthålla respekt för människors ovilja att bli bestulna. Inom ett sådant landområde skulle uppenbarligen inte alla invånare gynnas. Gynnas skulle de skrupelfria invånare som, genom numerär överlägsenhet eller vapen, har fysisk kraft att uttnyttja den laglösheten. Det vill säga fysisk kraft nog att tillskansa sig andras arbetsprodukter (boskap, tamhästar, brukad mark, fruktträd, utvunna metaller, med mera) och fysisk kraft nog att försvara arbetsprodukter i sin ägo, egna och rövade. Andra, de som inte har fysisk kraft nog att försvara sina ägodelar, skulle missgynnas. Troligtvis skulle en maktkamp uppstå, varvid ett rike, kanske flera riken, skulle bildas. Varje rikes segrare i maktkampen skulle vara den folkledare som samlat flest stridsdugliga anhängare. Om det vore så att respektive rikes segrare skulle stjäla allt som tillhör icke-anhängare, skulle den källan till rikedom snart sina då inget mer finns att ta. Det vore osmart av den som tänker fortsätta få sin inkomst genom rov. Däremot, smart vore att använda en strategi likt en mjölkbondes, nämligen den att tulla på kornas kalvar och mjölk men se till att korna trivdes (efter att ha gjort sig av med kor som inte kan eller inte vill anpassa sig till bondens standardiserade produktions-system). Smarta folkledare skulle också, av de tullade medlen, dela ut gåvor och befattningar till vänner och andra anhängare, därför styra över ett rike kan ensamma ledare blott och bart genom många anhängares samlade kraft. Smart vore också att stifta lagar som förbjuder stöld inbördes mellan invånarna, men som undantar folkledarens egna styrande institutioner. Därför att, en bonde vill inte att hans kor bråkar med varandra, eftersom mängden mjölk och kalvar som bonden kan tulla från korna, då skulle minska.

Lika för alla. Folkgrupper tycks alltid förr eller senare stifta lagar som respekterar viljan till självbevarelse, exempelvis lagar mot stöld och mot bedrägeri. Det är inget konstigt med det. Frågan är emellertid om folkgruppers ledande församlingar bör undantas? Med andra ord, kan det finnas goda skäl för att länders styrande institutioner bör ha lagstadgad rätt att röva, bedra, eller göra annat som bryter mot människans vilja till självbevarelse? Visst finns det goda skäl som skulle kunna anföras: rättvisa, trygghet, med flera. Uppsatsens tes är emellertid att alla goda samhälleliga mål, det goda samhället, som tidigare beskrivits, inte kan komma tillstånd på det sättet, det vill säga, genom lagstadgade privilegier (lagstadgade undantag) för samhällets högste eller någon utvald organisation, att kränka enskildas vilja till själbevarelse. En ärligt god vilja—att ärligt handla i god tro—räcker inte. Därför förfaringssättet, i sig, fungerar helt enkelt inte. De målen är omöjliga att nå på det sättet. Omöjligheten ligger i naturen—tingens och livets natur—en natur som människor inte kan radera ut eller förändra. Det förfaringssättet leder istället, naturligt och lagbundet, till spirandet av mellanmänskliga problem som samhällsledare av uppriktig god vilja försöker hantera, men förgäves, som tidigare nämnts, med hjälp av en maktpolitisk industri. Rättvisa för alla, trygghet för alla, med flera goda mål kan inte uppnås på det sättet.

Kunskap, mänsklighetens vän, är alltid en potentiell fara för etablerad makt. Företags ledande ställning hotas inte sällan av att ny kunskap tillkommer och av att villfarelser upplöses. Det samma gör också ledande politiska och religösa gruppers ställning. De hoten vilar dock inte på alla. Bland unga människor, bland entreprenörer, bland originella människor, bland samvetskänsliga och bland andra utan makt och ställning, finns personer och företag och sammanslutningar som bara kan vinna på att alla (inte bara de själva) blir upplysta, det vill säga, på att alla blir kunnigare och mindre villfarna. Kunskapens hot vilar således tämligen ensidigt på de etablerade.

Det finns ytterligare en viktig skillnad. Det är inte de som saknar makt och ställning, utan det är de etablerade ledarna, uppbackade av sina anställda löntagare och andra anhängare, som har inflytande över det politiska. Det inflytandet inkluderar inflytande över samhälleliga lagar, nya och förändrade. Stora banker, nationellt viktiga industrier, och andra stora företag ställs därför inför ett dilemma, ett dilemma som uppstår i den stund när de håller på att bli omsprungna av icke-etablerade som, i kraft av bättre tjänster eller bättre teknologi, kan resa sig och bättre betjäna mänskligheten än deras föregångare: Ska de använda sitt stora inflytande till att på politisk väg lobba för tullmurar eller för lagstadgade monopol eller för andra regleringar som favoriserar dem själva och diskriminerar duktiga nykomlingar, eller, ska de tävla ädelt? Det dilemmat kan absolut inte avfärdas, därför människors liv är i fara: avlönade jobb, hus och hem för 1000, för 10000 eller för fler. De som står inför livshot av det slaget, kan i allmänhet inget annat än bemöta dem med varje lagligt medel som finns. Följaktligen, i den mån det är lagligt och opportunt att stifta lagar som särbehandlar—lagar som favoriserar en del och diskriminerar andra—kommer sådana lagar att stiftas, exempelvis, tullar som fördyrar för vissa men inte för andra, monopol som hindrar vissa men inte andra, politiska subventioner som gynnar vissa men inte andra. Sådan lagar hjälper de etablerade att behålla den ställning, det välstånd och det anseende, som de inte själva med hjälp av goda produkter eller goda tjänster förmår behålla. Att lagar tillkommer och förändras behöver inte med nödvändighet vara något dåligt i sig, men det nämnda fenomenet förorsakar ofelbart ett ändlöst flöde av nya och förändrade lagar vars högsta motiv inte är rättvisa utan är att justera jämlikhets-balanser som har rubbats, inte av våld och lögn, utan av det fredligaste och det oskyldigaste man kan tänka sig, nämligen av villfarelsers upplösning och av kunskapers tillväxt i världen.

Från uppsatsens tes följer att samhällslagar måste stiftas i harmoni med alla medlemmars vilja till självbevarelse. Om inte, kommer lagar som i bästa välmening stiftas för att, exempelvis, ge trygghet, att ge trygghet för en del på bekostnad av otrygghet för andra. Att det ska behöva ske tycks onödigt och tråkigt, då förut nämnda fakta tycks indikera att framskridande mot större trygghet för alla skulle kunna bli verklighet om var och en, i sitt eget, framskrider i respekt för (i harmoni med) andras vilja till självbevarelse.

Gästvänlig natur. Ingen skulle göra naturen ogästvänlig på plats där man själv byggt sitt hem eller spenderar sin fritid. Någon enstaka kanske skulle göra det, men bara i ett personligt nödläge. Fabriker som skövlar eller smutsar ner naturen, ägs därför, som regel, huvudsakligen, av personer som bor eller har råd att vistas på andra platser. Om fabrikens ägare verkligen respekterar människors vilja till självbevarelse, förhandlar de med personer som har sitt hem eller som vistas i naturen nära fabriken. I samhällsbildningar där det förfarandet inte är brukligt, erhåller istället fabriken tillstånd av rikets eller landsortens politiske härskare. Det är samma härskare som också har lagstadgad rätt att tulla på fabrikens vinster, en härskare vars lagstiftare, funktionärer, och andra anhängare också huvudsakligen bor på ordentligt avstånd från fabriken som gör naturen ogästvänlig. Således finns samband mellan respekt för människans vilja till självbevarelse och naturens gästvänlighet, överallt där människor bor och rör sig.

Sinnesro och trygghet. Låt oss åter betrakta ovan nämnda fabrik. Säg att fabrikens ägare bryter mot ett fåtals vilja till självbevarelse, exempelvis, genom att fabrikens avfallsprodukter försämrar fiskevatten. Det stora flertalet märker det inte ens—och det är därför fabriken har fått sitt tillstånd—men ett fåtal som haft fiske som glädje och försörjnings-tillskott, tvingas nu ställa om sin livshållning helt. Lycka för ägarna, de anställda, och alla som tullar på fabrikens vinster, beror följaktligen på ett fåtals olycka, det vill säga, på att fåtalets vilja till självbevarelse inte beaktas. Det görs uppenbarligen av lättja och lystnad hos det stora flertalet. Därför att, som tidigare argumenterats, samhällsbildningar kan blomstra och växa utan att kränka någon enda människas vilja till självbevarelse. Det kan ske genom planerat samarbete, spontan samverkan, ädel tävlan, och frivillig välgörenhet.

Det är inte, som man skulle kunna tro, enbart offren som drabbas av oro eller av ångest. Förövarna riskerar nog så väl att drabbas. Alla som bryter mot människans vilja till självbevarelse, riskerar nämligen att råka ut för självanklagelser. Helt enkelt därför att, som tidigare omtalats, inget hållbart försvar tycks finnas. Självanklagelser och självförsvar, en brottningskamp i en människas inre—en människa som gör sin lycka och anar att den lyckan faktiskt hänger på andras olycka, trots att hon hade kunnat gjort sin lycka på sätt som inte hängs upp på andras olycka. Människor söker sinnesro, söker stoppa denna rättegång sina inre, genom att döva sig själva med droger eller med upptagenhet eller med hjälp av rättfärdiganden i kraft av villfarelser.

Otrygghet för en del och oro bland alla, uppstår när en härskares vilja att göra gott för en legion eller för en miljon anhängare, används som legitimt skäl för att ignorera enskilda individers vilja till självbevarelse.

Sedd, aktad, och behövd. En samhällsbildning är som en grupp vandrare i kartlösa bergslandskap. För varje krön som passeras uppenbaras ny kunskap om landskapet. Den nya kunskapen är en förutsättning för välgrundade vägval.

En samhällsbildning är också som en grupp fångar i en labyrint. Varje enskild fånge är en potentiell befriare, en vägfinnare vars kunskap kan bidra till att alla kan ta sig ut ur labyrinten.

Ingen—precis ingen—är förskonad från att då och då, i högre eller mindre grad, gå vilse i livet på grund av bristfällig kunskap eller på grund av dolda villfarelser. Alla har, och ingen kan göra sig fri från, den ofullkomligheten. Därav kan två viktiga slutsatser dras. För det första, att varje enskild individ—till och med den obetydligaste individen i världen—kan vara en ögonöppnare, inte bara för någon annan individ fångad i villfarelse, utan också för en stad eller för ett land eller för hela mänskligheten fångade i gemensam villfarelse. Den andra slutsatsen är att, inte ens en regering—inte ens världens välvilligaste och kunnigaste regering—kan vara säker på att någon av deras planer inte kan, på grund av villfarelse, komma att undergräva oskyldiga människors liv, ja faktiskt, inte ens kan vara säker på att de kan komma att undergräva hela samhällsbildningen.

Möjlighet till världens räddning och möjlighet att undvika världens undergång, beror således, de facto, på att respektera, att akta, inte bara den mäktigaste, utan även den minste. Räddning kommer av att tillåta individer, företag, föreningar och andra frivilliga organisationer av individer—även original och andra potentiella banbrytare—att sätta upp mål och göra upp planer, så länge som andra inte ofrivilligt utsätts för de planerna eller tvingas samarbeta i de planerna. Undergång riskeras när regeringar—oavsett hur demokratiska, oavsett antalet anhängare, och oavsett hur välmenande—tar sig frihet att utsätta enskilda individer för påtvingade planer eller tar sig frihet att tvångskommendera enskilda individer att delta i planer.

Att akta (att respektera) varje enskild människa har således ett reellt samhälleligt värde, ett värde som kan vara litet men, också, de facto, kan vara skillnaden mellan världens räddning och världens undergång. Låt oss begrunda det. En samhällsbildning vars medlemmar överlag bär på den insikten, är en samhällsbildning vars medlemmar är ömsesidigt aktade, sedda, och allvarligt behövda av varandra.

Ordförklaringar

Frivillig välgörenhet
Välgörenhet mellan två parter är av sin natur alltid frivillig, frivilligt given och frivilligt mottagen. En människa som tvingas, under hot om bestraffning, att hjälpa en annan, idkar inte välgörenhet. Bara den som ger frivilligt, idkar välgörenhet. Man kan emellertid argumentera att en kung, en regering, eller annan härskare som (genom att hota med bestraffning) tvingar en att hjälpa en annan, att den härskaren också idkar välgörenhet. I alla händelser kan man emellertid inte kalla det fenomenet för frivillig välgörenhet. Det kan möjligtvis kallas för tvångskommenderad välgörenhet eller för tvångskommenderad hjälp.
Termen används här: 1, 2, 3.
Konkurrens genom krigföring
Termen krigföring används här, i denna uppsats, för att kategorisera en särskild form av konkurrens. Alla former av krigföring bygger på fysiskt våld eller hot därom. Konkurrens genom krigföring innefattar inte bara regelrätta krig, inbördes eller länder emellan, utan också särbehandlande lagar, upprätthållna med gevär och batonger eller andra hot om fysiskt våld, lagar som favoriserar viss industri eller vissa företag på bekostnad av andra industrier eller företag. Den typen av lagar inkluderar tullar mellan länder, lagstadgade inhemska monopol, politiska subventioner, politiskt styrd tilldelning av kontrakt och tillstånd till vissa samhällsekonomiska spelare. Under sådana former beror framgång inte enbart på att, inom lagar lika för alla, behaga den allmänna opinionen och betjäna kunder med goda produkter eller goda tjänster, utan beror också till viss del på förslaget bruk av opportuna och lagliga, krigförande medel. Motsatsen till konkurrens genom krigföring kallas här, i denna uppsats, för konkurrens genom ädel tävlan eller det rena spelets konkurrens. I ädel tävlan finns också motståndare, dock ingen aggression i form av fysiskt våld eller hot därom. I ädel tävlan strävar man istället efter att, inom gränserna för icke-särbehandlande lagar, lagar lika för alla, vinna (kunder, anhängare, anställda, allmänhet) genom att överträffa sina motståndare i goda produkter eller goda tjänster.
Termen används här: 1, 2, 3.
Konkurrens genom ädel tävlan
Förklaras i ovanstående Konkurrens genom krigföring.
Termen används här: 1, 2, 3, 4, 5, 6.
Oförytterlig egenskap
Ett hjul har rundhet. Avlägsnar man dess rundhet helt, upphör det att vara ett hjul. En eld har hetta. Avlägsnar man dess hetta helt, upphör det vara en eld. Individuella ting, liksom klasser av ting, har uppenbarligen egenskaper (attribut) som är oförytterliga, det vill säga, egenskaper som är ett med tingen så länge de fortfar att vara just de individer, eller de klasser av individer, som de är. Kan det vara likadant med levande varelser? Speciell, kan man undra, om den klass av levande varelser som vi kallar för människa, har oförytterliga egenskaper? Uppenbarligen är människors armar och ben och ögon inte oförytterliga. Inte heller hjärta och lungor, eftersom människors liv kan upprätthållas med konstgjorda medel, och sådana medel blir alltmer avancerade ju mer vetenskap och teknologi framskrider. Nej en oförytterlig egenskap, ifall någon existerar, måste i så fall vara något annat. I denna uppsats argumenterar vi för två sådana egenskaper, den ena benämnd vilja till självbevarelse, och den andra, vilja att förbättra levnadsvillkor.
Termen används här: 1, 2, 3, 4, 5.
Planerat samarbete
Avser mellanmänsklig växelverkan mellan två eller fler parter som har enats (frivilligt) om att arbeta mot något gemensamt mål. Till exempel, föreningsmedlemmar som har gått med på att arbeta med de mål och enligt de planer som styrelsen (eller majoriteten i föreningen) har bestämt. Planerat samarbete ska kontrasteras med spontan samverkan som är frivilligt utbyte mellan två eller fler parter som har förenliga men skiljda individuella mål som motiv för utbytet.
Termen används här: 1, 2, 3, 4.
Rättvisa
Den livlösa naturen är alltid rättvis mot allt och alla. Ingen människa särbehandlas. Alla erhåller samma resultat under samma förutsättningar. Den levande naturen fungerar dock inte på det viset. Vad menas då med att människor är rättvisa? Att en mor favoriserar sitt eget barn jämfört med andras barn, kan knappast kallas orättvist, även om naturen—som alltid är rättvis mot allt och alla—inte gör skillnad mellan olika barn. Begreppet rättvisa kan därför inte reduceras enbart till opartiskhet eller avsaknad av särbehandling. Exemplet med mor och barn illustrerar att människor kan vara rättvisa och ändå särbehandla. När är en särbehandling rättvis? Rättvis är den rimligtvis endast om alla människors vilja till självbevarelse respekteras. All hjälp är särbehandling, men för att vara rättvis måste den åtminstone vara frivilligt given och frivilligt mottagen.
Termen används här: 1, 3, 4.
Spontan samverkan
Förklaras i ovanstående Planerat samarbete.
Termen används här: 1, 2, 3, 4, 5.
Självbevarelse
Se nedanstående Vilja till självbevarelse.
Särbehandlande lagar
Lagar som favoriserar en kategori människor eller företag men inte andra, eller lagar som diskriminerar en kategori jämfört med andra. Särbehandlande lagar stiftas, som gott som alltid, i god tro och med goda motiv, exempelvis för att, i namn av rättvisa, utjämna skillnader i välstånd mellan människor. De stiftas också för att, i namn av trygghet, skydda etablerade i samhällsmedlemmar från att förlora den etablerade ställning och det etablerade välstånd som de inte, genom goda produkter eller goda tjänster, längre förmår behålla.
Termen används här: 1, 2.
Trygghet
Varje människa utan undantag önskar sig den nivå av trygghet som hon behöver för att nå sina mål i livet. Att göra sig av med trygghet är ofta extremt lätt: att bestiga berg, hoppa fallskärm, köpa aktier, ställa upp i tävlingar—det finns oändligt många sätt att utsätta sig för lagom stora risker. Inte alla människor har problem med trygghet, vare sig problemet är brist på trygghet eller uttråkning, men om trygghet är ett problem, så är det alltid det (ofta extremt) svåra problemet att skaffa sig trygghet när man väl behöver, aldrig att befria sig från en trygghet som tråkar ut.
Termen används här: 1, 2, 3.
Vilja att förbättra levnadsvillkor
Det vill säga, viljan att minska sitt lidande och förbättra sitt välbefinnande. Antas här, i likhet med vilja till självbevarelse, vara ett exempel på en oförytterlig egenskap hos människan.
Termen används här: 1, 2, 3, 4.
Vilja till självbevarelse
Antas här vara ett exempel på en oförytterlig egenskap hos människan. Kanske också hos andra levande varelser, även om självbevarelse hos de primitiva varelserna, nog begränsar sig till drift, utan något inslag av medveten vilja.
Termen används här: 1, 3, 4, 5, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14.
Välgörenhet
Se ovanstående Frivillig välgörenhet.
Välstånd
Varje människa utan undantag önskar sig det välstånd, den art och den grad av välstånd, som befrämjar hennes mål i livet. Att befria sig från sitt eget oönskade välstånd är ofta extremt lätt, exempelvis att skänka bort pengar eller grejer som man inte behöver. Inte alla har problem med sitt eget välstånd, men, om människor har problem med sitt eget välstånd, så handlar det alltid om (den ofta extrema) svårigheten att skaffa sig det välstånd som man behöver för att nå sina mål, inte om att göra sig av med sitt eget oönskade välstånd.
Termen används här: 1, 2, 3, 4, 6, 7.
Ädel tävlan
Se ovanstående Konkurrens genom ädel tävlan.
Ömsesidig hjälp
Den ömsesidiga hjälpen består av planerat samarbete och av spontan samverkan. Som kontrast finns även enkelriktad hjälp (hjälp utan förväntan på motprestation) vilket exemplifieras av frivillig välgörenhet. Både de formerna skall kontrasteras med ädel tävlan som inte direkt är hjälp, varken ömsesidig eller enkelriktad, men som visserligen allt som oftast—får inte förglömmas—indirekt resulterar i omfattande hjälp i form av förbättringar av kvalitet, reella prisänkningar, och tillkomst av nya förmågor och nya egenskaper, hos varor och tjänster. Produkters och tjänsters förbättringar, reella prissänkningar, och tillkomst av förmågor är visserligen inte tillräckliga i sig, men de är dock nödvändiga för att alla, utan undantag, även bland växande samhällsbildningar, ska kunna förbättra sina levnadsvillkor.
Termen används här: 1, 2, 3.

Innehållsmässiga ändringar

2015-06-24 Tillägg av sista stycket i avsnittet Naturens opartiskhet och rättvisa.

2015-06-24 De två första frågorna i stycket med rubriken Absolut nödvändig förutsättning (tidigare rubrik Tes vi argumenterar för) är nya. De ersätter den tidigare frågan: “Kan samhällen utvecklas utan att mellanmänskliga problem uppkommer?”.

2015-07-27 Tillägg av det näst sista stycket i avsnittet Planenligt samarbete och spontan samverkan.

2015-10-15 Omskrivning av första meningen i första stycket. Tidigare lydelse: “I vissa fall vill alla människor bli bemötta på ett likartat sätt. Till exempel, ingen vill bli bemött ...”

2015-10-26 Tillägg av avsnitt: Påtvingade planer och motståndsrörelser.

2015-11-18 I avsnittet i Godartad samhällsutveckling är de tre sista styckena nya: 1, 2, 3. De tre ersätter tidigare tre stycken med följande lydelse:

Ifall härskare—symbiosen av samhällsledare och anhängare—stiftar lagar som befrämjar sina egna mål i första hand och enskilda medlemmars vilja till självbevarelse i andra hand, styr de in sina riken på fel väg. Det om något kan sägas med bestämdhet. Den vägen är kantad av mellanmänskliga problem som materialiserats till samhällsbildningens problem, problem som visserligen med olika styrmedel (sagda maktpolitiska industri) kan fås att byta skepnad men aldrig fås till att upplösas, en väg som omöjligt kan leda till det tidigare nämnda goda samhället som alla, även härskare, har som mål.

Vad värre är, under sådant styre blir oskyldiga medlemmar offer för det felaktiga vägvalets ödesdigra konsekvenser: mellanmänskliga problem, ekonomiska depressioner, civilisationers sammanbrott, etcetera. Inte bara det, det kan vara så illa att även medlemmar som har förkänsla av de ödesdigra konsekvenserna, mot sin vilja nödgas medverka (ge av sin kraft och av sin begåvning) till sådana felaktiga vägval. Så kan det vara även om samhällsbildningens lagar formellt lämnar utrymme för valet att inte medverka. Därför att, i dagens högutvecklade samhällsekonomier är medlemmar så invävda i (så beroende av) samhällsbildningen, att de skulle svälta eller frysa ihjäl ifall de inte mot sin vilja medverkade, även om det är till något som i själva verket är alldeles förfärligt.

Däremot i samhällsbildningar vars lagar respekterar alla människors vilja till självbevarelse, är medlemmar i allmänhet inte nödgade att medverka i samhällsledares och deras anhängares politiskt-ekonomiska planer. Det betyder inte att man med säkerhet kan veta att den sortens samhällsbildning utvecklas på ett godartat sätt (längs en väg fri från fallgropar, fällor, återvändsgränder, sammanbrott, och andra samhällsproblem). Vad man i alla fall kan veta är att medlemmar är fria att välja vägar—vägar begränsade av vad naturen tillåter—i den mån valet sker under respekt för allas vilja till självbevarelse. Den respekten tycks alltså vara ett nödvändigt, om än inte ett tillräckligt, villkor för en godartad samhällsutveckling.

2015-12-30 Sista delen av avsnittet Naturlig vilja och samhälleliga regler har ändrats. Avsnittet bestod ursprungligen av 5 stycken, nämligen 1 och 2, som är kvar oförändrade, och av nedanstående tre, nu borttagna, stycken.

I sagan om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige landar gåskarlen fullständigt utmattad och orkar inte ta sig ner till vattnet. Nils är trött och hungrig men inser att gåskarlen är värre däran än han själv. Med stor möda baxar Nils ner gåskarlen i sjön så att han kan dricka och äta. Nils och gåskarlen som tidigare har varit ovänner, hjälper nu varandra. Gåskarlen fångar en fisk åt Nils så att han får något att äta. Den enes vilja till självbevarelse blir också den andres angelägenhet, om inte annat, därför de har ömsesidigt behov av stöd vid den fortsatta flygresan genom Sverige. Också i en lagsport som exempelvis fotboll, kommer svackor i en enskild lagmedlems duglighet att verka menligt på hela lagets framgång. Varje lagmedlems vilja till självbevarelse—viljan att bevara sin duglighet—blir därmed en självklar angelägenhet för alla medlemmar.

På liknande sätt kan svackor i duglighet (skicklighet och styrka) hos varje samhällsmedlem verka, mer eller mindre, menligt på hela samhällsbildningen. Det faktum att varje enskild medlem har så ofantligt mycket bättre ställt än om var och en skulle leva isolerade och ha självhushåll, beror inte bara på samverkan utan också på ädel tävlan. Den ädla tävlan kännetecknas faktiskt, liksom samverkan, av respekt för andra medlemmars naturliga vilja till självbevarelse. Brist på respekt för den viljan yttrar sig bland annat i att företag vinner, inte genom att producera de bästa produkterna eller utföra de bästa tjänsterna, utan genom att nedsätta eller underminera konkurrenters duglighet. Att konkurrera på det sättet bromsar kvalitets-förbättringar eller prissänkningar vilket, i likhet med krigföring, skadar oskyldiga, i detta fall, konsumenter av produkter och tjänster. Konsumenter vinner när företag tävlar ädelt. Ädel tävlan kännetecknas också av att anställa och ägare i företag som förlorat en tävling, inte nödvändigvis behöver lida skada åtminstone inte i ett längre tidsperspektiv. De kan nämligen med tiden också vara vinnare—alla kan vara vinnare—tack vara den specialisering och den multiplicering av näringar som ädel tävlan ger upphov till, och som förklarar samhällsbildningars utveckling och blomning.

Sammanfattningsvis, bevarande och tillväxt av samhällsmedlemmars duglighet tycks främjas av samhälleliga levnadsregler vars ursprung är människans vilja till självbevarelse.

2016-03-04 En ändring har gjorts i avsnittet Godartad samhällsutveckling under rubriken Absolut nödvändig förutsättning. Den nya texten finns här. Den ursprunglig texten citeras nedan:

Tes vi argumenterar för. Kan samhällen utvecklas utan att mellanmänskliga problem blir till samhälleliga problem? Det vill säga, kan samhällen utvecklas utan uppkomst av mellanmänskliga problem andra än de som råkar ske av olyckshändelse och som därför genom god vilja kan lösas inbördes människor emellan? Tesen är denna: Ja det är möjligt, hur vet ingen, men det är i vilket fall som helst absolut omöjligt om inte samhällsmedlemmar och samhällsorgan, i synnerhet styrande institutioner, respekterar enskilda medlemmars vilja till självbevarelse.

2016-05-27 En ändring har gjorts i avsnittet Godartad samhällsutveckling. Den nya texten består av två stycken: 1 och 2. Den ursprungliga texten bestod av det stycke som citerar härnedan.

Ny kunskap, mänsklighetens vän, är alltid en potentiell fara för etablerad makt. Företags ledande ställning hotas inte sällan av kunskap som tillkommer och villfarelser som upplöses. Av samma anledning hotas också politiska och religiösa ledares makt. Ett annat faktum är att det största inflytandet på utformningen av samhällsbildningars lagar, har just de etablerade ledarna inom näringsliv och politik och religion. Inte av ondska, utan av uppriktigt menad godhet, tenderar dessa ledare att använda sitt inflytande för att lobba för lagar och att utforma lagar för att befästa och förstärka sin makt. De har nämligen ansvar för massor av kunder och anställda, massor av väljare, massor av troende människor. Naturligtvis lobbar de för lagar som ger trygghet för deras egna anställda och andra anhängare. Deras makt kommer ju från att de har många anhängare, och att skydda dem är att skydda sig själva. Trygghet i sig är rimligtvis något gott.

2016-07-08 Tillägg av avsnittet ordförklaringar.